MindAmp

Deep within myself I am beginning to realize a fundamental truth about the universe. But so far I have only received tiny glimpses of what lies under the surface of life. Moments are beginning to occur where my perceptions becomes of somewhat less relevance and gives space for something else to arise, something that seems vaguely familiar but are at the same time something completely alien to me. 

Nu var det väldigt länge sedan jag skrev ett inlägg här på bloggen. Mycket har hänt i mitt liv sedan sist och jag orkar egentligen inte ens sammanfatta halvparten. Resan har som de flesta kan förstå tagit upp väldigt mycket utav min tid på senare. Hemsidan är klar och cykeln är inköpt. Nu återstår det att skrapa ihop den resterande utrusnting och lösa några praktiska detaljer såsom visum, gränspassering osv. 

Inom mig flammar en stormande låga utav känslor som inspirerar och fyller mig med en livstörst så fundamental att varje liten beståndsdel inom mig skakar utav lust och välvilja. Jag är nästan i upplösningstillstånd utav vilja och önskan. Jag vet vem jag är, jag vet vad jag vill och jag vet vad jag är menad att göra med mitt liv. Drömmen är klar som kristall och min målmedvetenhet chockerar nästan mig själv och jag längtar tills drömmen blir till verklighet. Tills allt vad jag är kan få blomstra i samklang med mitt levnadssätt, då varje handling kan komma ur djupet utav mitt hjärta, genom min tro, genom mina värderingar och allt vad jag anser vara min sanning.

 

Ikväll är livet självklart, jag älskar det och jag är tacksam för det. Utav hela mitt hjärta är jag tacksam. Jag är tacksam för mitt liv och den kropp jag fått som möjliggör denna årslånga upplevelse på vår planet. En kropp varigenom jag kan anamma, känna och uppleva livet. Varigenom jag kan agera och nå mina drömmar. Varigenom jag kan lära mig förstå livet och bevittna dess mystik och kärlek. Jag har fått de ultimata verktyget för en levnadskonstnär, en kropp, och med den ska jag forma mitt liv efter min djupaste tro.

Summan utav våra handlanden är det som skapar vår verklighetsuppfattning. Genom våra fem sinnen anammar vi verkligheten helt objektivt, men det är genom våra erfarenheter som vi skapar oss vår subjektiva bild utav verkligheten, det vill säga vår förståelse eller tolkning utav den. Därmed har samhället och våra medmänniskor format vår förståelse för världen. Det har skapat våra definitioner utav, kärlek, hat och lycka. Det vill säga att vi är programmerade till att känna och därmed tycka på ett speciellt sätt när en viss sak inträffar.

 

Men hur komplex är egentligen vår hjärna och hur mycket makt har vi att påverka oss själva. Är det möjligt att etablera en kunskap inom oss och göra den så fundamental att den kommer att utgöra grunden i vår verklighetsuppfattning.

 

Om vi skulle betrakta oss själva som ett stort hus så är det relativt lätt att göra en liten ommöblering, men att byta ut själva husgrunden skulle kräva en liten större insats. Kanske är det till och med omöjligt, för en sådan stor förändring skulle kanske innebära en total demolering utav de redan befintliga.

 

Men om det var möjligt, skulle det inte vara vackert att etablera en insikt som skulle kunna förändra hela vårt perspektiv på livet. Till exempel insikten om att varje dag skulle kunna vara den sista. Därmed skulle vi kunna leva därefter, som om var dag var den första, den sista och den ända. Som om nu är vår ända chans till att leva.

 

Tänk om vi kan söka en sanning som våra samhällspräglade medvetanden aldrig någonsin kunnat föreställa sig, en världsbild baserad på den eviga tidlösa sanningen och möjliggöra ett liv i fullkomlighet.

Tänk om livet vore simpelt. Inga komplexa lögner, inga falska skådespel eller invecklade förvrängda fixeringar om vad som är lycka. Bara den rena och simpla sanningen om den fulländade kärleken.

För livet är så kort och vår tid här på gjorden så liten att vi faktiskt borde ta vara på den. Varje litet ögonblick skulle kunna vara vårt allra sista och varje litet nu är en chans till att uppskatta och älska livet. Varför tar vi oss tid till att hata och skaffa oss fiender när vi bara lever här en kort tid.

Varför fylls vi inte av tacksamhet var morgon då vi vaknar, och säger till oss själva; jag lever idag också, jag fick en ny chans till att njuta utav fullkomligheten.

Bjud in döden i ditt liv, och låt den vandra vid din sida, frukta den inte och låt den bli din vän. Med döden som din följeslagare och läromästare kan du uppnå oanade kunskaper och visdom. Du förstår att livet inte är så viktigt som vi faktiskt vill tro och du kommer att släppa taget om rädslan som alltid hindrat dig ifrån att leva var dag som den ända. Du kommer aldrig mer ha tid till att hata, aldrig mer ha tid till att ha en ovän, du kommer att svepa in dig i den eviga kärleken och vandra fram till din ovän och be henne om hennes förlåtelse och kärlek.

Och när ingen längre fruktar livet och sveper in sig i sanningen kommer vi alla bevittna hur paradisets portar öppnar sig här på jorden och vi kommer alla att inse att gud bor i allt och alla, och att vi alla är Gud.

En arbetslös vecka har passerat förbi nästan obemärkt. Dock känns det som evigheter sedan jag satt i verkstaden på ABB. Nya slappa vanor har redan etablerat sig i mitt liv, jag är slö och omotiverad samtidigt som jag är taggad och inspirerad till att göra något. Livet är ganska så paradoxallt, man lever gärna i sin förvrängda och förskönade bild utav verkligheten och när det väl kommer till kritan så är världen kall och bitter.

Jag vill ju att livet ska gå framåt, uppleva nya saker och få en chans att utvecklas. Jag vill känna att man gör något med livet som faktiskt spelar roll. Att jag investerar min tid i något jag faktiskt kan dra nytta utav i framtiden samtidigt som jag vill kunna känna en tillfredställelse över det jag gör redan nu.

Tummarna har redan rullats alldeles för många varv och rastlösheten kryper sig på. Den tenderar till att göra mig omotiverad samtidigt som jag trivs med att ligga i soffan och slappa. Men jag borde använda denna rastlöshet som en insperation till att faktiskt göra något istället

Idag var den dag då jag skulle ta tag i livet och skriva mitt CV och söka jobb. Men utav någon anledning har det inte blivit utav. Uppenbarligen har min lediga vecka suttit sina små slappa spår i min vardag. Och nu intalar jag mig själv om att det är imorgon jag faktiskt ska ta tag i allt. Jag sitter alltså här med samma känsla som jag uppenbarligen hade i söndags. Men den räckte inte riktigt till för att få mig att orka praktisera mina planer idag. Jag vet att jag kommer att känna precis likadant imorgon som jag kände imorse. Men jag intalar mig själv att imorgon kommer jag att skita i mina känslor och faktiskt göra det jag borde.

Imorgon ska jag vakna seriös och ta tag i mitt liv på riktigt? Eller?

Maniana maniana!

En helt alldaglig tisdag börjar sakta närma sig sitt slut. Min kropp har förbrukat en tillräckligt stor mängd energi för jag ska känna mig utmattad och trött och längta efter en god natts sömn. Men ikväll är mitt sinne uppslukad av en ambition att försöka skriva ner ett par ord. Egentligen har jag absolut ingenting utav värde att säga men jag känner mig ändå tvungen att säga något. En ambition jag ofta har efter en helt vanlig dag fylld med halvt meningslösa men ändå nödvändiga tidsfördriv.

Mitt thé har svalnat och pink floyd ljuder ur högtalarna och jag är allmänt tillfreds med tillvaron. Jag är inte överdrivet lycklig, det har jag inte energi nog till att vara. Men jag är inte heller olycklig då jag inte har något skäl till det. Ikväll finns jag bara till i stillsamhet och i takt med lugn avslappnad musik. Jag har inga direkta behov utav någonting som helst. Ikväll tilllåter jag mig att vara meningslös.

Snart ska jag släcka ned datorn och dra upp täcket över min nakna kropp och långsamt, sakta somna in.

Ikväll älskar jag meninglösheten och dess innerbörd. Men egentligen är inte meningslösheten helt meningslös. Alldeles för ofta har vi behov utav vi ska vara meingsfulla i allt det vi gör. Men ikväll vill jag lovprisa den och de lugn den skänker.

Jag måste unna mig mer simpla "meningslösa" nöjen framöver. ;D

Mer meningslöshet åt folket!

... men i rätta mängder såklart.

Godnatt

Idag är sådan dag då allt känns tungt och meningslöst. En känsla av obehag som vägrar att försvinna följer mig överallt. Men jag har fortfarande en gnutta optimism i mig som inspirerar mig till att bekämpa dessa oönskade känslor.

Men en sak är märklig, att dessa obehagskänslor, oförståeligt nog, faktiskt stimulerar min själ; jag njuter utav att lida. Det är ganska bisarrt och inte minst sagt paradoxalt. För om jag njuter utav att må dåligt; hur kan jag då i överhuvudtaget må dåligt?

Jag mår inte alls bra utav att må dåligt, rent utsagt så hatar jag det. Men det finns en viss tjusning i hat, det är en intensiv och verklig känsla. Och den har fått många människor att göra ofattbara saker, såväl destruktiva som konstruktiva. Förutom detta hat, sprider sig ett lugn inom mig parallellt med ett kaos av förvirrande tankar. Det bildas ett stormade hav utav verkliga känslor som penetrerar och formar mitt medvetande.


Godnatt

Vi föds alla nakna och skrikandes in till en bitter och kall värld. Vi är så hjälplösa att förutsättningen för våra liv är helt och hållet i händerna utav människorna omkring oss. Utan dem skulle skulle vi aldrig vara där vi är idag. Och efter många år utav åldrande och växande är vi slutligen män och kvinnor nog att stadga oss själva på våra egna fötter. Vi anammar vår omvärld och tolkar den, för att kunna kämpa för vår överlevnad. För livet är väl trots allt det mest värdefulla vi har, och kanske är det till och med just det ända vi har.

Vi har sedan urminnes tider alltid kämpat för något så simpelt som ett välbefinnande. Att segla på lyckans våg utav seratomin, att fyllas av de lugnande ruset utav endorfiner, att uppleva verklighetskänslorna av adrenalin eller bevittna kärlekens mystik utav fenyletylamin. Vi är alla slavar under dessa gudalika substanser som stimulerar och fyller oss med livstörst.

Det är med grund utav dessa ämnen och dess åverkan som vi gör allt det vi gör. Du behöver bara öppna ögonen och anamma civilisationen för att bevittna det, allt det människan någonsin gjort, sagt eller skapad har varit ett naivt försök att frigöra dessa ämnen i vårt belöningscentra.

Hela världens historia är den process vi vidtagit som människans försök att uppnå lycka. Dagens civilisation är produkten utav den utveckling våra förfäder påbörjade när de gick från jägare till att bli jordbrukare. Och nu måste ju den stora frågan vara, tusentals år senare, har vi nåt de mål som vi alltid försökt uppnåt? Är vi ens på väg i rätt rikting?

Sverige är något utav en idealnation ur ett modernt poltiskt perpektiv. Det finns pengar och matriellt överflöd för princip alla medborgare. Vi går aldrig hungriga eller törstiga. Det finns elektricitet och rinnande vatten i varje hushåll. Vi har en fungerande sjukvård och en gratis skolgång. För att inte tala om all den tid vi har att spendera på det vi vill göra. Allting är egentligen så underbart, himmelskt och fantastiskt. Vi har faktiskt rent ut sagt skapat oss ett paradis här på jorden... Eller?

För faktum är ju att trots allt detta, så är det väldigt få utav oss som är lyckliga. Alldeles för många är deprimerade och springer runt och käkar antidepressivt. Alldeles för många stoppar i sig både det ena och det andra för att smaka på lyckan. Alldeles för få uppskattar livet.

Men hur kan allting ha blivit så fel? Vi, männskligheten, som har format världen med så goda avsikter, vad har vi gjort för fel? Uppenbarligen är det något vi glömt... Men vad?

Vi klassificerar ju oss själva som en intelligent varelse, smarta nog att tänka själva. Men nu ställer jag er frågan, är vi verkligen det? Vet vi verkligen vad som är bäst för oss själva? Vi lever i en konsumtionskultur, där herrarna, diriktörerna och fabriksägarna, propagerar oss, konsumenterna, med reklam som vi så billigt köper. Missförstå mig inte nu, jag menar inte att vi springer och köper något så fort vi ser något klyschigt på tvreklamen. Men faktumet är att vi har sålt våra själar åt marknaden genom reklamens och medias propagerande. Det har skapat en livsstilsfixering hos oss, där marknaden berättar för oss hur vi ska se ut, hur vi ska vara och inte minst hur vi skall leva våra liv. Och allt detta i syfte för att tömma våra plånböcker så att de själva kan leva sina äckliga liv i ett brutalt överflöd.

Mina vännar, det är dags att vakna. Låt oss krossa konsumtionskulturen och släppa alla matriella drömmar.
Det är dags inse vägen till lyckan finns inom oss själva.

Vi behöver en revolution!

Låt oss starta ett krig, ett själsligt krig.

Jag har fått en idé.

"I want to play a game with my life at stake."

Eller kanske snarare:

"I want to live a natural life fighting for my survival."

Tänk er att lämna alla livets bekvämligheter såsom pengar, den varma sängen, datorn eller det välfyllda kylskåpet, för att leva ett liv i vildmarken. Att bara vakna upp en dag, packa en ryggsäck med det absolut nödvändigaste, hoppa in i en bil och köra ända tills vägen inte längre kan ta en vidare. Där hoppar man ut och vandrar rakt in i den djupaste skogen långt bortom civilisationen.
Här står man nu öga mot öga med vildmarken. Här finns inga lagar, ingen stat som tar hand om en, inga äckliga reklamer om lycka som kan köpas för pengar. Här finns enbart du och naturen, och det ända som gäller är djungels lag; nämligen att äta eller ätas.

Jag blir alldeles extatisk av tanken. Varje dag kommer att bli en kamp för ens överlevnad och ett ända felsteg kan bli ens död. Jag kan säga med all säkerhet att detta kommer att bli ens livs största utmaning och ändå kommer man aldrig att kunna begripa hur svårt det faktiskt kommer att bli.

För den stora frågan är, när du väl står där ute, vad ska du göra? Hur ska du göra det? Och när ska du göra det?
Du har nu en vår, en sommar och en höst att överleva och förberda dig på inför en kall och bitter vinter. Ett hus kommer behöva byggas, mat kommer att behöva samlas. Samtidigt som du behöver äta, dricka vatten och någonstanns att bo. Du måste vara beredd på möta vargar, björnar, älgar, vildsvin och lovdjur. Och du måste vara beredd att döda ett djur, stycka det och koncervera det.

Din fysik och ditt psyke kommer att prövas till det yttersta. Du kommer med all säkerhet att någonstanns säga till dig själv att det absolut sämsta valet du någonsin gjort var att sätta foten i vår uråldriga skog. Men du kommer även att förstå något högre om dig själv. Något som är större än allt annat. Du kommer att finna gud.

Det suger att inte kunna sova, så jag låter istället tankarna vandra genom ett inlägg istället.

Minns ni barnaåldern? En tid för länge sedan som naturligt sätt är den tid då man skall anamma ens omgivning och lära sig förstå den inför de vuxna liv som komma skall. Att man har utvecklas ganska mycket sedan dess är ju ganska självklart. Och det är även väldigt intressant. Jag kan minnas hur man tolkade vissa situationer eller resonemang och försökte skapade sig en förstålse för dem. Men såhär i efterhand kan man se tillbaka på dessa ting och förstå dem på ett helt annorlunda och djupare sätt. Jag påstår dock inte att man idag förstår dem fullt ut, men man har helt klart en större samling erfarnheter att begrunda sin förstålse i.

Detta är någonting jag finner väldigt intressant och charmigt. Att ju mer saker vi upplever och desto mer erfarenheter vi samlar på oss, desto mer har vi i grund att förstå eller tolka vår värld.

Men detta är också svårigheten med livet och svårigheten med att kunna vara en god medmänniska. För alla har vi gått igenom tuffa tider i livet och alla har vi försökt förstå anledningen till vårt lidande. Och därmed också funnit anledningar och riktat våra aggresion mot dem, det kan såväl vara oss själva såsom våra medmänniskor.
På så sätt har vi alla skapat oss olika erfarnheter och åsikter, som vi begrundar våra val och beslut på.

Och det är här skon klämmer. Eftersom vi alla har olika erfanheter så kommer allas val här i livet i konflikt med varandra. Vi kan inte riktigt förstå hur andra resonerar i vissa situationer, vi kan tycka att människor gör idiotiska val, men man ska ha i åtanke att det faktiskt finns en anledning till att de resonerar som de gör.

För någonstanns i grund och botten så strävar väl alla efter att uppnå ett välbefinnande inombords. Jämnt och ständigt försöker vi göra det bästa vi kan i alla situationer, men eftersom vi alla är olika så kan vi helt enkelt inte gynna och glädja alla.

Men det vi faktiskt kan göra är att ha de jag talat om i åtanke, och förstå att alla egentligen vill så väl. Även hur fel det kan bli. Ingen är egentligen värdig att döma en annan. Det bästa och egentligen det enda vi kan göra är att försöka förstå och lära oss utav varandra.

Peace, Love & Understanding

//Albin

Det är söndag igen och snart är det en ny vecka som kommer att passera förbi precis lika obemärkt som alla andra. Denna helg har varit riktigt krävande och förtärt mycket utav min kraft. Inte för att jag egentligen gjort så speciellt mycket men för att jag fick se en utav mina värsta rädslor i ögonen. Jag vet att om man säger A så bör man säga B, men idag får ni tyvär nöja er med A. Jag kan i alla fall säga att rent generellt har det varit väldigt jobbigt. Men precis som med allt som är jobbigt, så är det oftast något bra i slutänden.

Men efter regn kommer solsken, även hur pass bisarr stormen är. Även de värsta orkanvindar kommer att ge vika för solens livsfyllda strålar. Det är något man, i alla fall jag, ska försöka att komma ihåg, även om vindarna piskar och slår så hårt att man inte längre kan minnas solens sken.

Nu vill jag inte låta pessemistisk eller deprimerad. Men livet tenderar till att bli jobbigare och svårare ju äldre man blir. Kanske är det just för att man åldras och att det är en helt naturlig utveckling som vi alla måste genomgå. Eller så handlar det kanske mest om att man faktiskt komplicerar saker och ting mer än vad som behövs. Men en sak är säker, pressen utifrån har nog en stor del med saken att göra.

Men som tur har man i alla fall saker att se fram emot, såsom sommarn och studenten. Och det ger mig faktiskt tillräckligt med ork för att prestera bra i skolan och att ta tag i saker som behövs göras.

Fred på er alla! [haha]

//Albin

Jag har precis förtärt en liten matbit, eller rättare sagt en väldigt stor bit mat. Kaffebryggaren ljuder nedifrån och snart ska jag toppa på min mättnad med en god kopp kaffe och en cigarett. Underbart! Och efter det ska jag röra mig ned mot staden för att ta en fika med Freddie.

Idag har varit en slapp dag, jag gick endast 2 timmar i skolan och hade sovmorgon till tolv. Och efter det har jag enbart tagit en liten promenad med Rasmus. Det har varit skönt med ett tomt schema.

Jag har faktiskt drömt lite om vad som kommer att hända efter studenten idag. För alla ni som inte vet så är det planerat att jag och Viktor (stavat med c) flyttar hem till hans mor i norge för att jobba en längre tid. Och förhoppningsvis sticker vi (annars enbart jag) ut på en lång resa efter det. Och jag kan inte släppa tankarna om att det är då livet verkligen kommer att börja. Jag har lite som ett mål att försöka få se så mycket av världen som möjligt och förhoppningsvis komma i kontakt med visa livsvetare och kloka män och gummor som kan vägleda en i livet. Och att man kanske till och med hittar en plats där man verkligen känner sig hemma och vill slå sig till ro på.

Det ska bli skönt och jag verkligen längtar och hoppas utav hela mitt hjärta att denna resa blir av. För just nu är det de enda som får mig att orka kämpa igenom den trista vardagen.

God kväll gott folk!

//Albin

Perfektion är något de flesta människor någon gång önskat sig. Alla känner nog igen de faktum att saker och ting inte alltid blir som man tänkt. De gånger man har dagdrömt eller byggt upp ett senario i huvudet om hur vissa saker kommer att gå till. Men är det inte lite märkligt att det i de absolut flesta fallen sällen blir som man hade tänkt. Jag vet inte hur de är med er, men när det inträffar för mig så blir jag oftast nedstämd. Och de ting man oftast fantiserar kring är oftast saker som är viktiga och avgörande.
Som jag ser det finns det två huvudsakliga anledningar till att man just föreställer sig hela händelseförlopp. Det första är att man kanske behöver samla kraft inför då det verkligen ska ske. Det andra är just för att om man lever sig in i förloppet och får det att ske exakt som man vill så upplever man en sinnesfrid och en lättnad inombords. Kanske till och med tillsfredställelse över att man faktiskt lyckades - man tar alltså ut lyckan i förskott.
Men hur bra är det egentligen att ta ut lyckan i förskott? Alla har någon gång hört talas om att man ska leva i nuet - den absoluta motsattsen till att dagdrömma och skapa sin egna förfrängda bild utav verkligheten. Men trots att man vet det, så är det sällen så man fungerar. Kanske handlar det om alldeles för gamla inbitna vanor som är alldeles för svåra att bryta. Men oandra sidan så är det faktiskt i många fall den enda lyckan vi får. Inte för att jag på något sätt vill låta pessemistik, men av egna erfarnheter så vet jag, att livet i praktiken faktiskt fungerar så.
Men trots facit i hand fortsätter man att leva på samma sätt. Och då är egentligen den stora frågan varför? Och det har dessvärre ingen aning om. Men lyssna på mig när jag säger detta:

"Perfektion
innebär inte att uppfylla alla kraven
det innebär att i djupet av sitt hjärta
vara fullt oberörda av dem."

// Albin