Into the wild.
Jag har fått en idé.
"I want to play a game with my life at stake."
Eller kanske snarare:
"I want to live a natural life fighting for my survival."
Tänk er att lämna alla livets bekvämligheter såsom pengar, den varma sängen, datorn eller det välfyllda kylskåpet, för att leva ett liv i vildmarken. Att bara vakna upp en dag, packa en ryggsäck med det absolut nödvändigaste, hoppa in i en bil och köra ända tills vägen inte längre kan ta en vidare. Där hoppar man ut och vandrar rakt in i den djupaste skogen långt bortom civilisationen.
Här står man nu öga mot öga med vildmarken. Här finns inga lagar, ingen stat som tar hand om en, inga äckliga reklamer om lycka som kan köpas för pengar. Här finns enbart du och naturen, och det ända som gäller är djungels lag; nämligen att äta eller ätas.
Jag blir alldeles extatisk av tanken. Varje dag kommer att bli en kamp för ens överlevnad och ett ända felsteg kan bli ens död. Jag kan säga med all säkerhet att detta kommer att bli ens livs största utmaning och ändå kommer man aldrig att kunna begripa hur svårt det faktiskt kommer att bli.
För den stora frågan är, när du väl står där ute, vad ska du göra? Hur ska du göra det? Och när ska du göra det?
Du har nu en vår, en sommar och en höst att överleva och förberda dig på inför en kall och bitter vinter. Ett hus kommer behöva byggas, mat kommer att behöva samlas. Samtidigt som du behöver äta, dricka vatten och någonstanns att bo. Du måste vara beredd på möta vargar, björnar, älgar, vildsvin och lovdjur. Och du måste vara beredd att döda ett djur, stycka det och koncervera det.
Din fysik och ditt psyke kommer att prövas till det yttersta. Du kommer med all säkerhet att någonstanns säga till dig själv att det absolut sämsta valet du någonsin gjort var att sätta foten i vår uråldriga skog. Men du kommer även att förstå något högre om dig själv. Något som är större än allt annat. Du kommer att finna gud.
"I want to play a game with my life at stake."
Eller kanske snarare:
"I want to live a natural life fighting for my survival."
Tänk er att lämna alla livets bekvämligheter såsom pengar, den varma sängen, datorn eller det välfyllda kylskåpet, för att leva ett liv i vildmarken. Att bara vakna upp en dag, packa en ryggsäck med det absolut nödvändigaste, hoppa in i en bil och köra ända tills vägen inte längre kan ta en vidare. Där hoppar man ut och vandrar rakt in i den djupaste skogen långt bortom civilisationen.
Här står man nu öga mot öga med vildmarken. Här finns inga lagar, ingen stat som tar hand om en, inga äckliga reklamer om lycka som kan köpas för pengar. Här finns enbart du och naturen, och det ända som gäller är djungels lag; nämligen att äta eller ätas.
Jag blir alldeles extatisk av tanken. Varje dag kommer att bli en kamp för ens överlevnad och ett ända felsteg kan bli ens död. Jag kan säga med all säkerhet att detta kommer att bli ens livs största utmaning och ändå kommer man aldrig att kunna begripa hur svårt det faktiskt kommer att bli.
För den stora frågan är, när du väl står där ute, vad ska du göra? Hur ska du göra det? Och när ska du göra det?
Du har nu en vår, en sommar och en höst att överleva och förberda dig på inför en kall och bitter vinter. Ett hus kommer behöva byggas, mat kommer att behöva samlas. Samtidigt som du behöver äta, dricka vatten och någonstanns att bo. Du måste vara beredd på möta vargar, björnar, älgar, vildsvin och lovdjur. Och du måste vara beredd att döda ett djur, stycka det och koncervera det.
Din fysik och ditt psyke kommer att prövas till det yttersta. Du kommer med all säkerhet att någonstanns säga till dig själv att det absolut sämsta valet du någonsin gjort var att sätta foten i vår uråldriga skog. Men du kommer även att förstå något högre om dig själv. Något som är större än allt annat. Du kommer att finna gud.
Förståelse.
Det suger att inte kunna sova, så jag låter istället tankarna vandra genom ett inlägg istället.
Minns ni barnaåldern? En tid för länge sedan som naturligt sätt är den tid då man skall anamma ens omgivning och lära sig förstå den inför de vuxna liv som komma skall. Att man har utvecklas ganska mycket sedan dess är ju ganska självklart. Och det är även väldigt intressant. Jag kan minnas hur man tolkade vissa situationer eller resonemang och försökte skapade sig en förstålse för dem. Men såhär i efterhand kan man se tillbaka på dessa ting och förstå dem på ett helt annorlunda och djupare sätt. Jag påstår dock inte att man idag förstår dem fullt ut, men man har helt klart en större samling erfarnheter att begrunda sin förstålse i.
Detta är någonting jag finner väldigt intressant och charmigt. Att ju mer saker vi upplever och desto mer erfarenheter vi samlar på oss, desto mer har vi i grund att förstå eller tolka vår värld.
Men detta är också svårigheten med livet och svårigheten med att kunna vara en god medmänniska. För alla har vi gått igenom tuffa tider i livet och alla har vi försökt förstå anledningen till vårt lidande. Och därmed också funnit anledningar och riktat våra aggresion mot dem, det kan såväl vara oss själva såsom våra medmänniskor.
På så sätt har vi alla skapat oss olika erfarnheter och åsikter, som vi begrundar våra val och beslut på.
Och det är här skon klämmer. Eftersom vi alla har olika erfanheter så kommer allas val här i livet i konflikt med varandra. Vi kan inte riktigt förstå hur andra resonerar i vissa situationer, vi kan tycka att människor gör idiotiska val, men man ska ha i åtanke att det faktiskt finns en anledning till att de resonerar som de gör.
För någonstanns i grund och botten så strävar väl alla efter att uppnå ett välbefinnande inombords. Jämnt och ständigt försöker vi göra det bästa vi kan i alla situationer, men eftersom vi alla är olika så kan vi helt enkelt inte gynna och glädja alla.
Men det vi faktiskt kan göra är att ha de jag talat om i åtanke, och förstå att alla egentligen vill så väl. Även hur fel det kan bli. Ingen är egentligen värdig att döma en annan. Det bästa och egentligen det enda vi kan göra är att försöka förstå och lära oss utav varandra.
Peace, Love & Understanding
//Albin
Minns ni barnaåldern? En tid för länge sedan som naturligt sätt är den tid då man skall anamma ens omgivning och lära sig förstå den inför de vuxna liv som komma skall. Att man har utvecklas ganska mycket sedan dess är ju ganska självklart. Och det är även väldigt intressant. Jag kan minnas hur man tolkade vissa situationer eller resonemang och försökte skapade sig en förstålse för dem. Men såhär i efterhand kan man se tillbaka på dessa ting och förstå dem på ett helt annorlunda och djupare sätt. Jag påstår dock inte att man idag förstår dem fullt ut, men man har helt klart en större samling erfarnheter att begrunda sin förstålse i.
Detta är någonting jag finner väldigt intressant och charmigt. Att ju mer saker vi upplever och desto mer erfarenheter vi samlar på oss, desto mer har vi i grund att förstå eller tolka vår värld.
Men detta är också svårigheten med livet och svårigheten med att kunna vara en god medmänniska. För alla har vi gått igenom tuffa tider i livet och alla har vi försökt förstå anledningen till vårt lidande. Och därmed också funnit anledningar och riktat våra aggresion mot dem, det kan såväl vara oss själva såsom våra medmänniskor.
På så sätt har vi alla skapat oss olika erfarnheter och åsikter, som vi begrundar våra val och beslut på.
Och det är här skon klämmer. Eftersom vi alla har olika erfanheter så kommer allas val här i livet i konflikt med varandra. Vi kan inte riktigt förstå hur andra resonerar i vissa situationer, vi kan tycka att människor gör idiotiska val, men man ska ha i åtanke att det faktiskt finns en anledning till att de resonerar som de gör.
För någonstanns i grund och botten så strävar väl alla efter att uppnå ett välbefinnande inombords. Jämnt och ständigt försöker vi göra det bästa vi kan i alla situationer, men eftersom vi alla är olika så kan vi helt enkelt inte gynna och glädja alla.
Men det vi faktiskt kan göra är att ha de jag talat om i åtanke, och förstå att alla egentligen vill så väl. Även hur fel det kan bli. Ingen är egentligen värdig att döma en annan. Det bästa och egentligen det enda vi kan göra är att försöka förstå och lära oss utav varandra.
Peace, Love & Understanding
//Albin
Söndag.
Det är söndag igen och snart är det en ny vecka som kommer att passera förbi precis lika obemärkt som alla andra. Denna helg har varit riktigt krävande och förtärt mycket utav min kraft. Inte för att jag egentligen gjort så speciellt mycket men för att jag fick se en utav mina värsta rädslor i ögonen. Jag vet att om man säger A så bör man säga B, men idag får ni tyvär nöja er med A. Jag kan i alla fall säga att rent generellt har det varit väldigt jobbigt. Men precis som med allt som är jobbigt, så är det oftast något bra i slutänden.
Men efter regn kommer solsken, även hur pass bisarr stormen är. Även de värsta orkanvindar kommer att ge vika för solens livsfyllda strålar. Det är något man, i alla fall jag, ska försöka att komma ihåg, även om vindarna piskar och slår så hårt att man inte längre kan minnas solens sken.
Nu vill jag inte låta pessemistisk eller deprimerad. Men livet tenderar till att bli jobbigare och svårare ju äldre man blir. Kanske är det just för att man åldras och att det är en helt naturlig utveckling som vi alla måste genomgå. Eller så handlar det kanske mest om att man faktiskt komplicerar saker och ting mer än vad som behövs. Men en sak är säker, pressen utifrån har nog en stor del med saken att göra.
Men som tur har man i alla fall saker att se fram emot, såsom sommarn och studenten. Och det ger mig faktiskt tillräckligt med ork för att prestera bra i skolan och att ta tag i saker som behövs göras.
Fred på er alla! [haha]
//Albin
Men efter regn kommer solsken, även hur pass bisarr stormen är. Även de värsta orkanvindar kommer att ge vika för solens livsfyllda strålar. Det är något man, i alla fall jag, ska försöka att komma ihåg, även om vindarna piskar och slår så hårt att man inte längre kan minnas solens sken.
Nu vill jag inte låta pessemistisk eller deprimerad. Men livet tenderar till att bli jobbigare och svårare ju äldre man blir. Kanske är det just för att man åldras och att det är en helt naturlig utveckling som vi alla måste genomgå. Eller så handlar det kanske mest om att man faktiskt komplicerar saker och ting mer än vad som behövs. Men en sak är säker, pressen utifrån har nog en stor del med saken att göra.
Men som tur har man i alla fall saker att se fram emot, såsom sommarn och studenten. Och det ger mig faktiskt tillräckligt med ork för att prestera bra i skolan och att ta tag i saker som behövs göras.
Fred på er alla! [haha]
//Albin
